Att göra ett pussel var inte så lätt som jag hade tänkt mig. Den första svårigheten var att välja rätt fotografi. Jag valde slutligen ett foto som symboliserade att kvinnogestalten såg ut att gömma sig. Nästa problematik stötte jag på när jag upptäckte att jag valt en för tjock kartong som var omöjlig att skära. Lösningen på det var att börja om från början igen och välja tunnare kartong! Hönsnätet hittade jag på skolan. Det ska finnas inuti min låda. Det ska hjälpa mig att få ett "smutsigt" och rått intryck. Utanpå lådan ska jag klistra på olika redigerade foton på stadsmiljö och skräp som jag fotat i min närmiljö.

Här kommer en annan version av min film. Bättre eller sämre? Kanske försvinner spänningen från den första filmen? Ändrade även musiken i sista klippet till en lugnare musik. Tyckte den musiken passade bättre när hon satt och skådade ut över staden från takens höjder...

Filmtajm

Eftersom tiden är knapp bestämde jag mig för att klippa ihop min film utifrån de bilder och filmer som jag fångade efter söndagens äventyr. Filmen är dock fortfarande under bearbetning. Jag vill  gärna ha min lilla låda klar minst en vecka innan det är dags att redovisa. Tanken är fortfarande att betraktaren ska interagera med mitt verk genom att skriva ner små tankar eller annat som dyker upp i deras huvud och lägga dem i ett fack i lådan. Med min låda och dess innehåll vill jag återkoppla till den handledning jag fått, att försöka visa hur min gestalt lämnar kroppen, hur kroppen möter andra samtidigt som den gömmer sig. Det är lite därför jag väljer att placera henne i en låda samt skådandes högt uppe på ett tak.

I söndags var jag och min gestalt ute på strapatser i snålblåsten! Hon blev utsatt för både det ena och andra.. Än så länge har hon bara blivit fotograferad och filmad. Jag gjorde ett tappert försök till stopmotion, men vinden fångade henne och gjorde uppdraget omöjligt. Utomhus kändes min gestalt främmande. Hon var inte en naturlig del av sin omgivning, hon passade inte in. Vid ett fototillfälle la jag henne vid strandkanten medan havets vågor sköljde över henne. Jag fick trampa ner hennes ena fot så att hon inte skulle flyta iväg. Om hon hade flutit iväg, så hade jag aldrig förlåtit mig själv. Vad hade min gestalt kunnat orsaka där ute på havet? Mitt val av material är ganska förrädiskt. Jag tänker på alla de havs- och landdjur som dör efter att ha fastnat eller ätit plast.. Denna gestalt ska absolut återvinnas efter jag förbrukat henne...

Testing, testing...

Igår försökte jag fästa mitt horn på min gestalts huvud. Mina föraningar blev sanning. Hornet var för tungt. Okej, kanske ska hon bära på sitt horn istället? Jag lekte med tanken att låta henne bära en utav mina peruker? Jag försökte även fästa hornet utanpå peruken, men viss problematik uppstod. Kvarstår en del tankeverksamhet. Dock har jag börjat klura på olika lösningar på hur jag ska få henne att samverka med publiken. Synlig och osynlig. Funderar på att bygga en liten låda. I lådan finns ett pussel och ett USB-minne. Pusslet ska föreställa ett foto på min kvinnogestalt. På USB-minnet ska det finnas en kortfilm, eller fler med henne i huvudrollen. Om jag hinner gjuta henne i betong (gör jag säkert inte) så ska det även ligga en bit betong av henne i lådan. Tanken är sedan att publiken ska skriva ned en kort reflektion över tankar som kom över dem utifrån vad de nyss erfarit. Eller varför inte skriva en liten saga? Nåväl, måste knyta ihop alla lösa ändar nu. Måste sätta punkt någonstans.

Ett "fake"-horn har skapats. En horn som ska fylla ut saknaden av det förlorade hornet. Tankarna går till människans kamp mot bröstcancer. Saknaden av två bröst fylls ut av ett "fake"-bröst för att kompensera en bit av sig själv, för att få känna sig normal? 2007 drabbades jag av Hodkinslymfom - cancer i lymfsystemet. En tuff motståndare som krävde tuff behandling. (Nu är jag helt friskförklarad!:-D) Cellgifterna gjorde så att allt mitt hår ramlade av. Hur mycket av dig sitter i håret? Jag provade ut två peruker som skulle efterlikna mitt forna jag, min forna gestalt, men jag tror jag använde dem max två gånger. Det var inte jag. Jag kände mig oäkta. Jag vet inte riktigt vart jag vill komma med mina tankar, men när jag ser detta tunga, ståtliga horn  så tänker jag på dess bärare. Styrkan och symboliken är slående! Det är bara hanarna som får bära dessa magnifika horn. Jag har valt att kalla min figur en kvinnogestalt.

 Det är väl märkligt, sedan jag satte igång min tankeverksamhet kring hjorthorn så ser jag dem överallt i olika sammanhang! Det går att likna vid när man är gravid, plötsligt är ALLA gravida vart man än vänder blicken...

Så...som på beställning...Under lovet besökte jag Wanås, ett fantastiskt ställe som presenterar samtidskonst. Om ni inte varit där tidigare, så måste ni åka dit! Denna bild kommer från deras permanenta utställning. Verket är gjort av Marina Abramovic och den heter "The Hunt Chair for Animal Spirits".Verket ingår i en serie som hon kallar "Transitory Objects for Non-Human Use" och har till syfte att göra det osynliga synligt för publiken. Tydligen hade hon fått hornen av de jägare som jagade på Wanås egendom och byggt denna 12 meter höga skulptur av järn och äkta horn. Skulpturen väckte många tankar hos mig.

Om vi backar några steg tillbaka till den dagen när jag hittade mitt (?) hjorthorn så var det ju faktiskt inte så att det bara låg där helt synligt och väntade på att bli upplockat. Utan det låg lite undangömt, förklädd i lava och mossa, tillsammans med några andra horn. Först tänkte jag att det kanske tillhörde någon, men det verkade inte som det, hornen var så pass angripna av naturen. Var det ett konstverk? Eller var det en jägare som sparat alla sina triumfer i liten hög och sedan glömt bort dem? 

Ju längre in jag kommer i min egen gestaltningsprocess så känns det viktigt att veta hur hornet hamnade just där. Kommer hornet från ett skjutet djur eller hjorthornssamlare? Har jag stulit hornet? Bör jag lägga tillbaka det? Vidare tänker jag på Marina Abramovics verk och serie om att göra det osynliga synligt. Om jag skapar en gestalt med ett hjorthorn så kanske djurets själ blir synligt? Tänk om jag kunde hitta platsen igen och vid mörkrets ankomst låta min gestalt smyga fram och hämta det andra saknade hornet...

Min gestalt börjar ta form. Benens form är jag riktigt nöjd med, men resten av kroppen behöver rekonstrueras. Just nu har jag fastnat för plastens genomskinlighet. Mina fortsatta planer är att fylla min figur med någon form av belysning och sedan filma henne en stormig höstkväll. Platsen har jag inte valt ännu. Skogsmiljö? Stadsmiljö? Vad vill jag uttrycka med min gestaltning?